Fy tusan som vi slet igår, Alexandra och jag. Eller rättare sagt mest Alexandra. Jag var med på ett par väggar och två boxar. Det är skurborste, svinto och metallskur"trasa" som gäller för att få bort all svalbajs. Hu, jag är halvt förstörd i nacke och höger axel idag.

När vi gjort två boxar tittade vi lätt förtvivlat på varandra och då klämde jag i med att "nu är det bara 15 boxar kvar". Hej och hå! Varav sex ska tömmas på vinterbädden dessutom.

Jag skulle iväg på jobb efter lunch, men snälla dottern fortsatte och tog allt det vita i de sex gästboxarna plus ett par väggar till. Tyvärr har jag kommit fram till att enbart högtryckstvätt kommer inte att fungera utan vi måste skura också. Förbaskade svalor och inte tänker de flytta heller. Fyra små tjocka ungar trängs i ett bo. Fast de verkar vara de sista ungarna. När flyttar de till Afrika? Någon som vet. Jag är färdig att vräka dem nu eller lära dem bättre toalettvanor. Man behöver faktiskt inte flyga och skita samtidigt. Sätt er på gödselstacken för hundan.

Bailarino G och Rapido paraplytränas. Så små de var och det var förra året. Den övre bilden är också Baila bitandes Corazona.

Futura och Baila. Helt makalöst så de växer!

Jag antar att många såg dokumentären om Buck igår (en Dox-dokumentär på SvT1). Tyvärr blev jag ganska besviken. Visst sa han mycket klokt, men det var ändå samma visa att man rider in en vettskrämd unghäst på två minuter bara för att man kan det när man är så duktig som Buck eller någon av hans hjälpare. Men jag förstår inte varför. När häststackaren kommer tillbaka till sin troligen betydligt mindre kunniga ägare är de tillbaka på ruta 0 igen.

För att ta min egen erfarenhet och inte prata skit om någon annan... kan jag dra paralleller till vår första unghingstupplevelse. Vår lille Figaro som var mindre väluppfostrad som åring och 2-åring. Av den enkla anledningen att vi hade absolut noll erfarenhet av hingstar och vi lät oss nog skrämmas av alla hemska historier om hingstar och var helt enkelt lite rädda. Inte rädda för honom för han var otroligt snäll, men rädd bara av det faktum att han var hingst. Den rädslan förmedlade vi vidare till Figaro, som givetvis blev väldigt osäker tillsammans med oss och därför lite småstollig.

Vi tog hjälp av en av dessa "hästviskare" (som Buck) och han var ju inte det minsta orolig, rädd eller osäker utan han la en sadel på Figaro och red honom efter fem minuter. Sedan stod han uppe på ryggen på hästen. Till vilken nytta? Ja, "bara för att jag kan det" svarade han.

Nu så här i efterhand förstår jag inte att jag lät denna människa förnedra vår häst så. Varför hade jag inte mod nog att säga "kliv ner din förbaskade idiot, nu åker vi hem med vår lille Figge".

Jo, visst är det lite imponerande när någon är så skicklig, men egentligen var han inte skicklig. Han vara bara kolugn och då blev hästen kolugn. Han red Figaro barbacka förbi stona här hemma, utan träns med ett litet rep om halsen på Figaro. Återigen för att han var kolugn. Figaro var alltså aldrig riden (2 år gammal) och ändå lät han denna lugna människa sätta sig på ryggen och promenera förbi hela stogänget utan att så mycket som lyfta ett ögonbryn eller hojta åt tjejerna.

Gjorde det att vi fick det lättare med honom? Nej, inte ett smack för vi var fortfarande lika osäkra.

När vi var på Blommeröd tog den spanska veterinären ut honom ur boxen och skulle visa sina fantastiska kunskaper i NH. Han gjorde det när vi inte ens var där! Vi kom när han höll på och jag får säga att han hade absolut INGA kunskaper alls i NH och allt blev fel. Återigen sa jag inget. Varför? Jo, för jag kände mig dum = prestige = ville inte förlora ansiktet.

Så gott folk, lägg prestigen åt sidan. Idag skulle jag aldrig göra så. Jag skulle hämtat min häst omedelbums och ställt in honom i boxen och läst lusen av den som förolämpade min häst.

Idag lallar jag runt och gör lite som jag tycker känns bra och är inte rädd för att hästen är hingst. Det är stora djur så man ska ha respekt, men ordet hingst blir inte ett rött skynke för mig. Hur illa det kan gå med en häst som inte vet något om respekt fick vi se prov på i dokumentären. Då inser man att man är dödens lammunge om man låter hästen förvandlas till ett rovdjur, vilket denna makalöst okunniga människa gjort. Det var fruktansvärt otäckt att se. Där hade Buck en bra vinkling för han sa att det var ägarens (mentala) problem som styrde hur hon behandlade sina hästar. Hon hade 18 st hingstar hemma! Nog är det så. Vi får den häst vi förtjänar. Den är verkligen en spegelbild av vårt eget inre. Och det är inte så trevligt alla gånger.

Dokumentären går på SvT Play.

Här är det jag och min lille bebis, Bailarino. Jag har haft med videon tidigare. Tyvärr la jag musik till den och den var inte bra alls. Ska jag få bort musiken måste jag göra om hela faderullan och det har jag inte haft tålamod till.

Ikväll ska jag försöka göra lika goda kåldolmar som min mor gjorde. Det är första gången jag ger mig på konststycket. Jag kan för tusan inte ge ut en receptbok till och aldrig ha gjort kåldolmar, väl... Nu måste jag alltså bemästra kåldolmslogistiken. Kålen är förvälld och så långt var det enkelt :-)

Har skördat den första gurkan, frilands i odlingslåda. Den var supergod och om det vill sig väl får vi ett par stycken till.

Sedan blev det plötsligt jul igen och mina amaryllis blommade! Jag hade ställt ut alla amarylliskrukor i trädgården och tänkte få dem att blomma om i vinter, men den här kunde inte vänta.

Ibland måste man ta beslut som känns lite extra i hjärtat. Som att sälja Dula t ex. Jag har gått och våndats inför att sätta henne på salusidan, men inser att nu måste jag om vi ska hitta en ägare. Det är ju inte så lätt att veta vad som finns till salu om jag inte säger det.

Vi försöker att nischa in oss på att ha egenuppfödda ston i vår avelsverksamhet och då kan vi inte behålla alla vuxna ston. Hur gärna vi än vill. I år har vi Futura och Azora som uppnått vuxen och avelsgodkänd ålder. Sedan har vi Aciano som avelsgodkänd hingst.

Vi står med ett helt gäng unghästar som måste tränas på olika sätt när höst och uppstallning kommer. Azora ska fortsätta sin tömkörningskarriär, Futura ska påbörjas vid hand och likaså Aciano. De andra Bailarino, Divina och Cassiopeia ska "bara tämjas lite".

Både Dula och Bianca behöver sättas igång och det kommer att kräva lite tid från den som köper, men jag lovar att de är värda all tid. De är underbara ston och har så mycket kärlek att skänka sin ägare.

Priset är inte så viktigt som att hitta rätt ägare. Vi har satt 30000:-, exkl moms (37500:- inkl moms) och det är som ni förstår ett mycket, mycket bra pris. MEN då alltså till rätt ägare. Det ska vara någon som har tid och vill ge ett bra hem där de får stanna länge, länge.

Jag har lagt upp dem på salusidan på vår hemsida idag.

Hör av dig om du, eller någon du känner, är intresserad.

www.gustavsborg.com

Varje gång jag tvättar golv, skåp, väggar, mina kläder och alla trettioåtta delarna i passertillsatsen o assistenten kommer jag ihåg varför jag inte gör äppelmos mer än vart tredje år. Då har jag nämligen glömt hur förbaskat kladdigt det är och vilken tid det tar. Men när jag sedan äter det färdiga moset på en rostad macka så är allt stök glömt igen. Det är ju så himla gott.

Svängde ihop mors äppeldessert också (finns recept i boken) och den är djuriskt god. Speciellt med de mosiga äpplena som det är säsong för just nu. De ligger i drivor på gräsmattan.

Var duktig och fortsatte min beskäring av Aromaträdet. Det är i princip klart, men de äldsta träden är så vildvuxna så jag vet inte vart jag ska börja. Knipsade lite på bigarråträdet. Vill inte ha det högre än att jag kan komma åt och plocka bären från en normalhög stegpall.

Ska släpa ut jättehöga stegen imorgon och börja såga i äppeldjungeln. Tänkte ta tre max fyra grenar i år per träd för att undvika alltför många småskott.

Min gallring av plommon och Aroma har gett gott resultat. Det är ju faktiskt bättre med 100 stora äpplen än 500 små. Jag äter ju inte ens de där 100 och det finns gränser för hur mycket hästarna ska äta också.

Ha en god lördagskväll!

Ja, ni läste rätt. En 2-årig nordis-hingst fick panik i släpet och lyckades slänga sig ut genom skötardörren i farten! Han sprang längs vägen och fick syn på våra brudar i hagen och tog sig ner till dem. Sprang längs hagen och lät sig sedan infångas. Helt oskadd. Han hade ett par rispor i pälsen och de kom antagligen från när han tog sig loss inne i släpet.

Jag hade duschat efter min mockningsräd och såg att våra tjejer var lite på sin vakt i hagen. Jag stod kvar i fönstret och tittade och såg ett par personer som kom gående med en liten häst på vår parkering. Hm... Jag gick ut och då berättade de vad som hänt.

Vilken änglavakt de haft. De fick köra in i vårt ridhus och vänta på vår snälla veterinär som kom och gav lugnande så att de kunde fortsätta färden.

Väldigt trevlig liten pålle och lika trevliga ägare. Jag hoppas de kom fram utan mer dramatik.

Jag har suttit vid datorn mer än halva dagen och fixat med boken bl a. Massor med saker att tänka på när man ger ut en bok och den ska registreras både här och där. Nu finns den tillgänglig för bokhandeln.

Efter ett antal timmar på kontorsstolen var jag bara tvungen att röra på mig så jag for ut i stallet och tömde ur sex boxbäddar. NU är jag präktigt trött igen. Gucci sa att hon minsann inte tänkte hjälpa mig ett enda dugg!

Nä, den madamen är väl inte precis stallkattsmodellen heller...

Våra små tjejer och killarna i bakgrunden. Cassiopeia till vänster och Divina till höger.

Futura växer och frodas.

Uh, så möra vi är i kroppen idag efter vår halmrullning! Gucci hjälper oss att hålla nere tempot och har redan begärt att bli borstad två gånger. Pälsen är mjuk och fin med andra ord och inte ett strå i oordning. Tur vi har våra katter.

Det regnar och jag kan med viss tillfredsställelse säga att det behövs. Hade vi inte haft de där 100 storbalarna halm under tak hade jag nog tyckt annorlunda. Soffa, bok o kaffekopp?

De kommande bilderna är från augusti 2009. Så mycket som hänt...

  Alissa G (nu hos Hanna)   Dula o Rombo G (Spanien)   Ninfa o Aciano G   Aguila o Capitano G (Spanien) Aguila igen    Estela o Futura G

Vilket gäng vi hade det året. Tre hingstar som hade så kul tillsammans.

Futura är numera barnvakt för åringarna och de går så fint ihop. Hon tillför lugn och trygghet till de små. Tidigare gick Azora också med dem, men hon ville bossa de andra lite. Inte något våldsamt alls, men de tre som går tillsammans nu funkar toppenbra så Azora fick gå in till de vuxna. Hon hade dessutom blivit rätt så tjock och behövde inte den rikliga mängden gräs som de små får.

Jag har svårt att fatta att Aciano och Futura är lika gamla. Han känns minst ett år äldre. Dags att börja jobba dem vid hand i höst. Futura är inte redo för sadel än. Hon behöver växa klart. Aciano känns mer klar i kroppen, men vi tar det lugnt. Jobbar vid hand och lägger på sadel, men väntar med inridningen. Azora däremot får nog vänja sig vid både sadel och ryttare till hösten. Kenneth ska fortsätta tömkörningen och eventuellt inkörningen. Hon känns helt klar att börja göra lite mer "allvarligt" arbete. Betydligt lugnare än vad hennes mor var i sin ungdom. Hon var helt stollig och inget vettigt gick att utföra förrän hon fyllt 4-5 år. Men då var hon färdig och det var bara att sätta sig på henne. Så cool!

Mitt råd är alltså att ta det lugnt. Vänta och se när hästen är mentalt redo. Vissa är det vid tre och andra vid fem års ålder. Det blir bara bakslag och tråkigheter om man skyndar och allt tar dubbelt så lång tid. I värsta fall måste man träna om hästen totalt och vinna ett förlorat förtroende. Och det är helt onödigt och mycket tråkigt arbete för alla parter.

Den spanska veterinären som avelsvärderade i år hade ovanligt lugn inställning till inridning. Han gillade Bailarino väldigt mycket och det första han sa till oss var "ha nu inte för bråttom med honom". Han tyckte inte ens att vi skulle rida in Aciano nu. Han, liksom en del andra jag hört, sa att de hästar han såg ute i högre tävlingssammanhang som unga var borta från banorna när de var under tio år.

Nu är det ju ingen större risk att vi tävlar FEI, så på den punkten är jag inte bekymrad :-) men tror ändå att jag ska ta det easy. Om inget annat så mår jag själv bra av detta.   

Ibland får min kamera till det riktigt fint. Buddlejan gick hädan redan förra vintern. Den var egentligen bara vacker precis när den slog ut, sedan vissnade den rekordsnabbt och var bara brun och ful. Saknar den inte speciellt mycket.