Det är lika kul varje morgon de möts i hagen. Full rulle och fight. Sedan skakar de på sig, frustar och går bort och dricker tillsammans. Tittar på varandra. Ska vi ta en runda till. Springer som tokar, vilket gör att de är halvtrötta när de drabbar samman. Inget blodvite uppstår. Bailarino hänger runt halsen på Aciano, som galopperar utan problem med brorsan hängande runt sig.

Sötnosarna! Men tar jag kameran med ut betar de som två gamla valacker.

"You wonder why you feel good when you touch us - lean into us.

It is because we connect you to the stars"

Linda Tellington Jones

Jag har börjat läsa Lindas senaste bok "Dressage with Mind Body and Soul". Den är så genomtänkt att t o m färgvalet på sidorna ska göra att båda hjärnhalvorna stimuleras och på så sätt ska vi kunna ta till oss informationen bättre. Mycket intressant är den och fullspäckad med info så det kan nog behövas lite hjälp att bearbeta den.

Linda har arbetat med flera av de riktigt stora i t ex dressyrvärlden, som Kyra Kyrklund, Reiner Klimke, Ingrid Klimke, Klaus Balkenhol, Nicole Uphoff och Charlotte Bredahl-Baker.

Jag hoppas att hennes metod kan börja spridas lite mer i Sverige också. Har man en gång varit på en clinic och sett resultaten av TTouch och wraps är man "frälst" för livet. 

Idag satte vi body-wrap o head-wrap på Azora innan sadling och hon var mycket mer balanserad i sin gång. Jag hängde på henne från båda sidor och hon är helt cool. Snart dags att kliva upp tror jag.

Jag har full förståelse för att folk inte tror vi är riktigt kloka när vi snurrar in hästarna i diverse lindor, men det måste upplevas för att förstås. En häst som går med huvudet högt befinner sig i ett flykttänkande och är inte i rätt stämning för att lära sig saker. Med en liten lindas hjälp kan hästen börja söka sig neråt med huvudet och simsalabim börjar den tänka och allt blir lätt som en plätt. Nåväl, något ditåt :-)

Ett helt body-wrap får hästen att känna var kroppen börjar och slutar. Jag lovar - många hästar har ingen aning om det och det kan göra att den slänger sig in genom dörrar, vägrar gå in i transporten osv. 

Våra ston, fyra stycken från 2-11 år gamla, var med på kursen. De var fullständigt förvirrade första passet. En massa nya människor, de skulle ledas runt av folk de inte kände, killarna höll låda i hagen osv. Dag två, andra passet var de däremot himla duktiga. Kul att de var så vimsiga första passet för då fick vi facit på vad vi gjorde och att det funkar.

Jag är inte van vid att de beter sig så, men som Robyn sa så måste man se varje sammanhang för sig. Satta i en ny situation hände detta. I en annan situation händer något annat och hur löser vi det. Det var riktigt trevligt att se minstingen Divina ledas av Malin, lugnt, fint och uppmärksamt - från dem båda.

Nu ska jag borra mig vidare in i boken ....

Jag har trevliga uppdrag, som låter mig göra härliga utflykter. Igår bar det av till Tommarps Kungsgård utanför Kvidinge. Det blåser friska vindar i debatten just nu om försäljning eller ej av gården. Statens Fastighetsverk äger gården nu och många befarar att konstutställningar, musikarrangemang mm kommer att försvinna om den säljs.

Jag har länge "tradat" om att åka dit och nu äntligen blev det av. Lokala konstskolan har utställning i parken.

Titta och njut.

Jag måste förstås fota djuren också

Vi har haft en stork i våra hagar, en gång, men hen hade gärna fått återkomma. Pampiga fåglar.

Två små dunbollar fanns i boet.

Hm, kanske inte mötesplats just där...

Nog vore det tråkigt om det var slutet för Tommarp?

Lilla Cronelunds Freja har sett dagens ljus

och vi gratulerar!

Här är pappa själv i sin yngsta ungdom

Sötare än söt, eller hur?

Saknar fölen i år, men om en knapp månad blir jag mormor och det slår förstås alla världens fölupplevelser.

Vår work-shop blev lyckad igår och hästarna var på ett strålande humör. Först flocken, bestående av fem ston, lös i ridhuset och sedan fick Aguila o Bianca jobba lite.

Det uppstår intressanta diskussioner när man ser hästen som en av kollegorna och vår inriktning på kurserna är inte att träna hästen utan människorna. Träna hästarna får man göra vid andra tillfällen. 

En av deltagarna gick rejält utanför sin komfortzon bara genom att gå ut i manegen bland hästarna och inget öga var torrt efter hennes ritt på Bianca. Bianca visade vilken fantastisk varelse hon är. Hon tog verkligen sitt ansvar och smög fram, hela tiden lyssnade, försiktigt, försiktigt. 

Hur man leder sina medarbetare, hur man får en projektgrupp att fungera m m hann vi nosa på.

Nu var detta en prova-på-aktivitet och vi kunde inte djupdyka i något, men jag tror ändå att alla fick aha-upplevelser.

I eftermiddag kör vi en demo för företag i ledarskap med hästen som coach. Spännande. Det handlar alltså inte om NH eller liknande utan om mänsklig ledarutveckling.

Jag ska försöka sammanfatta och skriva något om TTEAM-kursen också, men det är minsann inte lätt att få ihop tre innehållsrika dagar och få dem begripliga i ett litet blogginlägg. Kanske det får bli ett flertal inlägg istället. Och korta.

När vi hade en spekulant från Tyskland, på Futura, så fick hon en helt ny världsbild och sa att vi hade förändrat hennes liv. Sedan fastnade hon nog tyvärr i ekorrhjulet igen, men för ett tag stannade hon ändå upp och började fundera på vad som är livskvalitet. När man ligger på sitt yttersta är det väl knappast att man inte jobbade tillräckligt som man tänker på. 

Bianca verkar tumla om rejält hos Madeleine och hennes man, som aldrig ens sett Madeleine rida, har börjat fundera på att kanske han skulle ta och börja själv. Go for it!

Det är de här försäljningarna som är så inspirerande. Man ska följa sin magkänsla. Det pratade Robyn mycket om på kursen i helgen och detta ger mig en varm och bra magkänsla. Då känner jag att jag lämnar iväg en häst där vi här har gjort vårt bästa och att de som tar över kommer att göra sitt bästa. 

Akademiskt, TTEAM plus Ingrid är ett vinnande koncept. Bianca visade hur böjprov ska utföras på glad häst. Hon hade öronen spetsade framåt och varje gång det böjda benet sattes ner flög hon iväg som ur en starbox. Kenneth fick ha sjumilastövlarna på för att hålla jämna steg och hennes gångarter var bara wow. Där skulle jag ju filmat!

Vi hade lika skoj som Bianca och veterinären sa att det var hennes gladaste besiktning någonsin.

Bianca hade dessutom den mjukaste och finaste rygg vår vet skådat på länge. Jamen, kan det bli bättre? Det är även lika roligt när man får "mycket gott" i protokollet på hästens uppförande och hanterbarhet.

Så nu är det klart att vår lilla tös flyttar till Linköping och till Madeleine. Vi önskar dem båda stort lycka till och många glada och fina år tillsammans.