Jag hoppas meteorologerna har fel. De har hotat med storm och regn. Alla hästarna fick kommer in inatt om i fall att de skulle ha rätt ändå.

Killarna blev så glada så för de fick in tre damer hos sig. Damavdelningen är under tvätt.

Vi öppnade därmed vår första hösilagebal och den var KANON. Yes, ser alla ut så har vi en god vinter att vänta.

Äntligen hämtar de mig sa Azora, som förgäves försökt få komma med ut ur hagen varje gång vi hämtat någon häst den sista tiden. Men idag fick hon följa med Dula in i stallet för lite pyssel och sedan in i ridhuset.

De verkade tycka det var riktigt mysigt bara att stå i stallet och käka halm. Förnöjsamma flickor.

Kenneth tog hand om Azora och jag Dula. Dula och jag tog kapson och provade lite av vad hon lärt sig tidigare och det var precis som det var igår. Hon var jätteduktig. Vi tog fram uppsittningspallen och jag stod och klappade henne på ryggen och hon fick morot. Jaha, vad var det med då tyckte hon. Underbara häst.

Vi har gjort en bana med bommar och stolar. Ska släpa in vår landgång imorgon. Tunga elände, men nyttig att gå på för hästarna. När de är mer vana gör vi så den vippar.

"Magnetiska" Dula.         (Det är vinden, inte hon som suger tag i slipsen)

Men det är liksom Dula i ett nötskal, alltid nära och nyfiken.

Det blev, som vanligt, en mycket inspirerande kurs med Hanna Engström och jag tackar gänget som var här för trevlig samvaro! Det kändes som alla var mycket nöjda med sin och sin hästs insats.

Mina luncher slank ner och i lördags bjöd jag på lax panerad med Panko. Det var en trevlig upplevelse. Bra mycket godare och sprödare än vanligt ströbröd. Det gör jag om! I söndags vart det soppa på rostade grönsaker. Inte heller så pjåkigt.

Vi hade besök av två tävlingshästar också i helgen. Det var hopptävling i Åstorp. Våra små tjejer blev helt begeistrade i de nya hästarna, som fick komma ut i hage under dagen. Först var det en vacker ponny och sedan av tjusig stor kille. De tre små stod som klistrade vid staketet och tittade med stora ögon.

Har haft besök av en god vän med bekant som ville titta på våra hästar. Pållarna var lätt översociala och det är inga större problem att hitta en häst att gosa med i våra hagar. Det lustiga är att det är faktiskt killarna som är lugnast. De står still och låter sig bli klappade och kliade. De små vill helst vara i knäet och med mularna i skorna, tuggandes på våra tår, eller i princip inne i armhålan. Ja, man kan inte klaga på att PRE är en grinig och osocial ras precis.

Det har förstås varit några spekulanter på Bianca och Dula och kanske, kanske att det också kan bli något. I alla fall för Dula. Jag ska väcka hjärncellerna till liv på både henne och mig och fortsätta med lite sadelträning och vid hand arbete.

Ninfa

Nu känns det verkligen som hösten är här, när vi kör igång med kurser igen. Hanna kommer i helgen och ett par hundkurser har bokat in sig.

Själv jag snart ut som en högtryckstvätt men det börjar dofta gott i stallet. Nu tvättas både tak och väggar. Kanske inte helt nyttigt för trätak, men någon gång om året kan det väl inte skada att blåsa bort damm, smuts och spindelväv. MEN vilken tid det tar. Jag har fortfarande fem boxar kvar i vår egen stalldel. Två bäddar av sex är tömda. Ska ta resten i veckan som kommer.

I onsdags var vi ute med vårt promenadnätverk och det är trevligt att träffas, promenera och inte minst att fika efteråt :-)) Det är ju nästan mer än halva nöjet med den där frallan och kaffet.

Det är endast ett par svalungar kvar i stallet och de lär väl inte klara sig på långflygning. Lite korkat att lägga ägg så här sent. Det är så tyst när alla de små liven har flugit ut, och rent!

  Cassiopeia förra sommaren

Ja, kära nån så hon växer den där lilla Cassi, men mest bak. 5 cm högre bak än fram och idag gick det INTE att lyfta bakbenen för att bli verkad eller raspad. Hon har fått tillbaka småbarnsreflexen dessutom och bara viftar med benen. Hon tittar vänligt på mig och förstår ingenting. Vems ben är det som viftar där bak och ska jag verkligen stå på en pinne, vems den nu än är?

Det blev till att göra TTeam och TTouch istället. Sedan lyfte jag benet med hjälp av ett grimskaft nere vid kotan. Så fort hon slutade vifta en halv sekund satte jag ner hoven. Ett litet Liljeholmens verkade gå upp för henne, men någon verkning bak blev det inte. Visst, jag kunde säkert klämt upp henne mot en vägg och vrålhållit henne, men vad lär hon sig på det?

Futura blev i alla fall verkad runt om och Divina raspad. Divina hade gjort ett 3 cm ryck på två månader och kommer sakta men säkert ifatt Cassi, som bara vuxit 1 cm. Ja, förutom de 5 cm baktill alltså :-). Går upp i vikt gör de också stadigt och fint.

TTeam och TTouch är en superb metod för att få hästar att förstå saker om sin kropp. Och det är ju det vi vill, eller hur. Att de ska känna sig komfortabla i olika situationer. Vi hade samma bakbensproblem med Ninfa när hon kom hit och det var genom denna metoden som jag äntligen fick henne att tro på att hon kunde stå på ett bakben (och två framben förstås). Det tar lite tid, men man har igen det i långa loppet.

Jag var så rastlös igår em, men efter att ha tvättat klart mellandelen i stallet var jag lugn och fin igen. D v s satt som en zoombie i soffan. Började i yttre delen idag och nu börjar det kännas rätt hanterligt. 6 boxar kvar att tömma och tvätt av hela vår egen stalldel. Det ska bli riktigt trevligt att få gjort den delen för den är sååå skitig.

Svalorna verkar vara på gång att flytta och jag gråter inte precis över detta faktum.

Dagens grönsaksskörd och nybakade limpor. Limporna blev fina och de innehåller potatis. Får nog komma med i nästa bok...

Fy tusan som vi slet igår, Alexandra och jag. Eller rättare sagt mest Alexandra. Jag var med på ett par väggar och två boxar. Det är skurborste, svinto och metallskur"trasa" som gäller för att få bort all svalbajs. Hu, jag är halvt förstörd i nacke och höger axel idag.

När vi gjort två boxar tittade vi lätt förtvivlat på varandra och då klämde jag i med att "nu är det bara 15 boxar kvar". Hej och hå! Varav sex ska tömmas på vinterbädden dessutom.

Jag skulle iväg på jobb efter lunch, men snälla dottern fortsatte och tog allt det vita i de sex gästboxarna plus ett par väggar till. Tyvärr har jag kommit fram till att enbart högtryckstvätt kommer inte att fungera utan vi måste skura också. Förbaskade svalor och inte tänker de flytta heller. Fyra små tjocka ungar trängs i ett bo. Fast de verkar vara de sista ungarna. När flyttar de till Afrika? Någon som vet. Jag är färdig att vräka dem nu eller lära dem bättre toalettvanor. Man behöver faktiskt inte flyga och skita samtidigt. Sätt er på gödselstacken för hundan.

Bailarino G och Rapido paraplytränas. Så små de var och det var förra året. Den övre bilden är också Baila bitandes Corazona.

Futura och Baila. Helt makalöst så de växer!

Jag antar att många såg dokumentären om Buck igår (en Dox-dokumentär på SvT1). Tyvärr blev jag ganska besviken. Visst sa han mycket klokt, men det var ändå samma visa att man rider in en vettskrämd unghäst på två minuter bara för att man kan det när man är så duktig som Buck eller någon av hans hjälpare. Men jag förstår inte varför. När häststackaren kommer tillbaka till sin troligen betydligt mindre kunniga ägare är de tillbaka på ruta 0 igen.

För att ta min egen erfarenhet och inte prata skit om någon annan... kan jag dra paralleller till vår första unghingstupplevelse. Vår lille Figaro som var mindre väluppfostrad som åring och 2-åring. Av den enkla anledningen att vi hade absolut noll erfarenhet av hingstar och vi lät oss nog skrämmas av alla hemska historier om hingstar och var helt enkelt lite rädda. Inte rädda för honom för han var otroligt snäll, men rädd bara av det faktum att han var hingst. Den rädslan förmedlade vi vidare till Figaro, som givetvis blev väldigt osäker tillsammans med oss och därför lite småstollig.

Vi tog hjälp av en av dessa "hästviskare" (som Buck) och han var ju inte det minsta orolig, rädd eller osäker utan han la en sadel på Figaro och red honom efter fem minuter. Sedan stod han uppe på ryggen på hästen. Till vilken nytta? Ja, "bara för att jag kan det" svarade han.

Nu så här i efterhand förstår jag inte att jag lät denna människa förnedra vår häst så. Varför hade jag inte mod nog att säga "kliv ner din förbaskade idiot, nu åker vi hem med vår lille Figge".

Jo, visst är det lite imponerande när någon är så skicklig, men egentligen var han inte skicklig. Han vara bara kolugn och då blev hästen kolugn. Han red Figaro barbacka förbi stona här hemma, utan träns med ett litet rep om halsen på Figaro. Återigen för att han var kolugn. Figaro var alltså aldrig riden (2 år gammal) och ändå lät han denna lugna människa sätta sig på ryggen och promenera förbi hela stogänget utan att så mycket som lyfta ett ögonbryn eller hojta åt tjejerna.

Gjorde det att vi fick det lättare med honom? Nej, inte ett smack för vi var fortfarande lika osäkra.

När vi var på Blommeröd tog den spanska veterinären ut honom ur boxen och skulle visa sina fantastiska kunskaper i NH. Han gjorde det när vi inte ens var där! Vi kom när han höll på och jag får säga att han hade absolut INGA kunskaper alls i NH och allt blev fel. Återigen sa jag inget. Varför? Jo, för jag kände mig dum = prestige = ville inte förlora ansiktet.

Så gott folk, lägg prestigen åt sidan. Idag skulle jag aldrig göra så. Jag skulle hämtat min häst omedelbums och ställt in honom i boxen och läst lusen av den som förolämpade min häst.

Idag lallar jag runt och gör lite som jag tycker känns bra och är inte rädd för att hästen är hingst. Det är stora djur så man ska ha respekt, men ordet hingst blir inte ett rött skynke för mig. Hur illa det kan gå med en häst som inte vet något om respekt fick vi se prov på i dokumentären. Då inser man att man är dödens lammunge om man låter hästen förvandlas till ett rovdjur, vilket denna makalöst okunniga människa gjort. Det var fruktansvärt otäckt att se. Där hade Buck en bra vinkling för han sa att det var ägarens (mentala) problem som styrde hur hon behandlade sina hästar. Hon hade 18 st hingstar hemma! Nog är det så. Vi får den häst vi förtjänar. Den är verkligen en spegelbild av vårt eget inre. Och det är inte så trevligt alla gånger.

Dokumentären går på SvT Play.

Här är det jag och min lille bebis, Bailarino. Jag har haft med videon tidigare. Tyvärr la jag musik till den och den var inte bra alls. Ska jag få bort musiken måste jag göra om hela faderullan och det har jag inte haft tålamod till.