Systrarna kelar lite.

Jag läste en av mina bloggvänners blogg och hon hade så kloka tankar om att vara tacksam över det man har och hur det vore att leva i blindhet.

Jag kom då att tänka på när jag gick utbildning till ridterapeut och vi skulle rida "blinda". Är det någon som provat?

Det är inte enkelt, det vill jag lova. 
Vi fick en bindel för ögonen och sedan skulle vi lotsa oss runt på ridbanan med hjälp av ropare. Det stod en person vid varje bokstav och ropade ut sin bokstav och så skulle vi styra oss igenom ett program på så sätt. Det var otroligt svårt och jag tappade orienteringen totalt efter bara några steg. Det gällde att ha skärpta sinnen och kunna koncentrera sig. Hålla balansen utan syn var väldigt svårt.

Mycket bra övning för oss som var ledare för synskadade ryttare. Då fick vi känna på hur det känns om man har en ledare som inte tänker på vad den gör, svänger för fort osv. Det kändes fruktansvärt utsatt "där uppe" när ledaren gick och pratade med någon annan och rätt vad det var bara svängde. 
Det var mycket stor kvalitetsskillnad på ritten om ledaren var bra eller dålig. 

Lite empati är inte helt fel här i världen oavsett vad det gäller...

 

skogsfrua på dal

11 november 2009 18:36

Jag provar ibland och blir så djäkla YR! Det känns som om jag får slagsida och är på väg att falla. En viss skillnad är det nog om man är blind från födseln, man lär ska utveckla andra sinnen mer då, som kompensation. K. Backmans son var blind sen 3-4 års ålder och red ut själv på stor häst. Han omkom tyvärr tragiskt för flera år sedan men inte till häst.
RR har haft flera elever som varit blinda. De red utan ledare men hade svårt med avståndet. En red ut ensam också, jag antar att hästen hittade.

http://barasaras.bloggplatsen.se

 

Lovis

11 november 2009 19:14

Gud vilken fin bild!

http://ridkonst.lovis.se

 

Teija

11 november 2009 21:47

Det var trevligt att läsa tio saker om dig!

Förstår att hundkurs-gänget var glad att få låna ridhuset. Huva, vädret är inte så nådigt nu...

Intressant ridövning, har aldrig testat det men å andra sidan rider jag sällan numera. Hm, ser man inget är man verkligen utsatt här i livet.

Ha en fin kväll och dag imorgon:D

http://varannandag.bloggplatsen.se

 

Ingegerd

11 november 2009 22:19

Det krävs stort mod att leva med svårt synfel. Att våga ta sig fram och göra saker man inte tidigare utfört. Jag har en sådan kompis. Henne beundrar jag!

http://josephinespapilloner.blogg.se/?tmp=11221517

 

Gitte

12 november 2009 09:24

Underbar bild. Själv tränar jag ofta att rida blind, iallafall på vintern. Har några skogsstigar jag passerar på kvällsturerna - de blir kolsvarta i vintermörkret. Hästarna hittar. Tur nog har jag vänliga islandshästar så jag tar ett mantag, lutar mig framåt för att undvika grenar och kvistar och håller tummarna. Hästarna går snällt rätt igenom skogen. Det är en märklig känsla men trygg.

http://www.nissebus.bloggagratis.se

 

ylle

12 november 2009 09:51

Ja, det är nyttigt att prova på att "gå i en annan människas skor" (bildligt bara, inte bokstavligt) Då uppskattar man desto mer vad man har och vad man kan göra.....

http://ponnyflickornasblogg.bloggplatsen.se

 

Ann-Britt

12 november 2009 12:26

Jo, det är skönt för oss som kan välja när vi inte vill/behöver se.
Eller vad vi vill höra... he, he.

http://gustavsborgpre.bloggagratis.se

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Allt som allt tror jag att jag varit i ridhuset 7-8 gånger med Cassiopeia. Hon har gått från tämligen hysterisk till att kunna sittas på under dessa få gånger. I mitt tycke ganska fantastiskt. Idag har Ingrid stått i stigbygeln och vi gick några ...

Jag har nu en blogg på den här adressen:   https://gustavsborgcom.wordpress.com/     ...

Hur bekvämt som helst! Vi deltar i tävlingen Årets Svenska Måltidslitteratur 2015 som Måltidsakademiens BIblioteksstiftelse i Grythyttan utlyser varje år. 2013 deltog vi med vår första bok Året runt på Gustavsborg. Alla tävlingsbidrag finns med i mon...

Svalorna flyttar på samma datum varje år, nästan. Förrförra året den 12:e september, ifjol och i år den 14:e. Det blir så tyst när de lämnat och kvar står jag med all skit som ska skrubbas bort ;-) Nåväl de små mygg- och flugfångarna är väl värda en ...

Att visa sårbarhet/utsatthet är en utmaning för vår självbild, det vi tror på och känslan utmanar våra invanda mönster. Det vi kan fråga oss är vad är det som utmanas? Vad är vi rädda för? Vad måste kanske ändras för att acceptera denna insikt? Vår r...