Det blev en lustig rubrik ser jag nu. Jag har ingen rädsla inför dagen förstås! Men vi kommer att behandla ämnet.

Det blir en god mix den 12:e. Vi har deltagare till alla de olika aktiviteterna och folk kommer både med och utan häst.

Jag såg en intressant video om den rädsla många känner när de umgås med hästar.

http://www.thehorse.com/videos/30461/overcome-rider-fear-part-2-self-evaluation

Där talar de om att man blir oemottaglig för kunskap när/om man blir riktigt, riktigt rädd. Detsamma gäller för hästar. De flesta av oss har väl hamnat i situationer där det fullkomligt låst sig. Är det man själv som blir så rädd är det inte kul och inte heller om det är hästen som blir panikslagen. I bästa fall låser den sig och står blickstilla. I sämsta fall gör den inte det....

Jag gör en liten miljöträningsbana den 12:e. Den är inte tänkt att skrämma hästen och jag kommer att lotsa alla igenom den, eller delar av den, på ett lugnt och stilla sätt. Tanken är att självförtroendet ska ökas hos både häst och människa. Jag använder mig av de kunskaper jag har i TTouch och TTEAM.

Man måste gå lite utanför sin komfortzon för att lära något nytt, men det ska fortfarande vara behagligt.

Förhoppningsvis blir det fler dagar som denna där vi kan bygga på det vi påbörjar den 12:e.

Idag var vi bara tvungna att göra en utflykt till Sibirien och kolla förödelsen efter stormen Sven. Det såg ut som de precis rensat undan de sista träden för det var alldeles nytt sågspån på vägen. Ca 30 bilar hade letat sig dit. Det var fler än vi som hade Sibirienabstinens.

Men oj, så förstört det var. Alla fina klitter var nu bara stup. Vi lär inte klara att gå ner med hästarna den "rätta" vägen. Det går ju an nu när inga badgäster är där för då kan vi använda asfaltsvägen, men sedan....

Detta var i somras och de följande bilderna är från idag

Jag längtar tills imorgon för då ska jag få sovmorgon. Snälla Ingrid kommer hit och tar mitt pass i stallet och jag ska få ligga kvar i bolstren med min sura influensa. Ingrid och jag har knappt träffats på en månad och så ligger jag kvar i sängen och trynar när hon kommer. Fast jag är så tacksam :-) Vi lär ju träffas fler gånger. Grymt trött på min förkylning. Jag som trodde att den var över och så börjar den om med full kraft. Men en tröst i eländet är att den går över, den är inte livshotande och jag har inte haft några sjukdomar på säkert ett år. Det var nog min tur nu.

En viktig och intressant film om vikten att kunna läsa hästens kroppsspråk. Detta att leka med sin häst är ingen ofarlig lek. Det gäller att veta vad man håller på med. Det gäller också att ha befäst relationen väl innan man ger sig på något sådant. För oss som tittar på filmen är det väl ganska solklart att detta kommer att gå åt pipan, men tydligen inte för den som håller på med hästen eller den som filmar.

Jag tycker att klicker och andra alternativa sätt att umgås med sina djur är kul, men att lösa problem med exempelvis klicker har sina för- och nackdelar. En stor nackdel är att om man inte har koll på sina egna signaler riskerar man att få ett godistiggande monster och ännu större problem än man hade tidigare. Om allt funkar är det en kanonkul grej. Ta hjälp av en duktig tränare.

Som med allt faller det alltid tillbaka på oss själva. Vad säger vi med våra signaler? Hur duktiga är vi på att förklara för hästen vad vi vill? Säger vi det vi tror att vi gör? Frågorna är många och man blir aldrig fullärd. Den ena hästen är inte den andra lik osv.

Berättar man en sak för 10 personer så uppfattas det på 10 olika sätt. Och då uttrycker vi oss med ord i ett språk som personerna vi pratar med förstår. Tänk då så komplicerat det blir när vi ska uttrycka det vi vill utan begripliga ord, med enbart kroppsspråk. Hästarna är mästare på detta språk och de flesta av oss människor har bara lite sådär lagom koll.

Min lille påg, Baila, han har något fel i synapserna ibland. Vad säger man när man hittar en helt lerinpackad häst vid grinden glatt viftande med öronen? Ja, det är väl bara att plocka in honom i stallet och vad säger man sedan när han rullat sig i fina halmade boxen? Man hämtar kameran sedan stänger man butiken och går in och sätter sig i soffan och väntar tills leran torkat, eller hoppas att han rullar av sig eländet själv.

Kanske brås han på sin lilla mor?

De bjuder faktiskt på goda skratt också, inte bara pust och stön. Våra ston har varit helt tossiga i flera dagar när vi släppt ut dem i hagen. Galoppat iväg som ungston hela gänget, även de gamla madamerna.

Vi ger en bit morot, eller annat gott, när vi tagit av grimman. Då brukar de stå kvar snällt, få sin godbit och efter det går de lugnt iväg. Men idag for Azora iväg så fort grimman kom av. Full galopp. Efter 50 meter tvärnitar hon. "Fasiken, jag glömde ju min morot!". Hon galopperar tillbaka till mig och ställer upp igen och ser allmänt förväntansfull ut. Ja, det är väl klart att hon fick sin godbit. Sedan for hon iväg igen. Lite roliga är de allt :-)

Strålande sol och vindstilla. Inga raketer under dagen och hästarna kunde vara ute full dag. Vi har alltid tänt i stallet till efter midnatt. Då blir kontrasten mellan mörker och ljussken mindre. Det är alltid lugn och fint i stallet. Katterna bryr sig inte heller.

Vi firade med vår dotter och hennes familj. 80-talstema på maten. Mycket mysig kväll.

De flesta, som inte har häst, tror att jag lever någon slags drömtillvaro här på gården. Går bara omkring och gör ingenting och njuter av alla min vackra hästar.

MEN nu är det så att så inte är fallet. Varje morgon ska jag forcera den här dyngan på väg ut i hagen med hingstarna. Iklädd mindre sexiga gummistövlar och skitiga joggingbrallor. Det är liksom ingen mening att klä sig rent och snyggt eftersom leran sprutar omkring när jag trampar i hålorna.

På dagarna kan pojkarna roa sig på 1 1/2 hektar, vilket de väl också gör ganska långa stunder.

Men av någon anledning står de också väldigt gärna här, eller rättare sagt springer omkring här.

Igår gick det åt 60 liter varmt vatten för att klura ut vilken färg de hade på bakbenen. Svansen var en stor lerklump. Visst vi kan stängsla bort den biten, men då gör de gyttjepöl på nästa bit i hagen så ännu mer blir förstört. Puh!

Allt detta roar vi oss med antingen vi är förkylda eller har andra sjukdomar. Det är bara att skutta upp ur bingen och mocka, göra höpåsar osv, osv, osv.

Så romantiskt och sysslolöst är det varje dag i en hästägares liv. Alla som har häst vet precis vad jag menar. Fast när mars-april kommer har jag glömt allt det här och ser fram emot sommaren. Tror jag....

Maken har varit präktigt förkyld hela julveckan. Så illa att han stannade hemma från firandet på julafton. Insåg när han stod och rakade sig att ögonen var lite väl glansiga, och det var inte av julklappsförväntan. Det vara nog ingen som skulle vilja ha en kram av honom eller ens sitta bredvid honom. Jag körde iväg själv en stund och åt god mat och umgicks med trevliga människor. Sedan hem till min sjuka man för julklappsutdelning. Det blev en lugn men fin julafton.

Katten Tuss och jag har kamperat i gästrummet och hoppades på så sätt klara oss undan smittsamma baselusker. Men tusan vet om vi lyckas. Jag har varit helt sänkt idag och slocknade i soffan, med Tuss förstås i knävecket.

Vi börjar undra om det är en katt vi har. Kenneth konstaterade att Tuss måste varit människa i ett tidigare liv. Jag kan tänka mig att vi var mor och dotter :-) Något liknande har jag aldrig träffat på och då har vi ändå väldigt personliga katter.

Hon har mani på att hoppa upp i alla sorters vaskar för att dricka rinnande vatten. Inget märkligt med det, för det har fler av våra katter gjort. Men den här lilla damen gör stuprörstricket för att det ska bli lättare att komma åt vattnet. Hon sticker in en tass under vattenstrålen och då rinner vattnet rakt ur, som från ett stuprör, och så dricker hon. Hon kan ligga i vasken med vattnet rinnande runt sig och dricka.

Hon viker knappt från min sida när hon är inomhus. Är världens mest positiva varelse. Studsar fram och puffar på Putte, som dock ej låter sig imponeras. Han brukar vila ut i lektionslokalen på förmiddagarna när vi är i stallet.

På upptäcksfärd i det omkullblåsta päronträdet.

Helt slut efter allt klättrande ligger hon i mitt knäveck.  

Om ni lägger er på sidan kommer bilden rätt och då ser ni henne göra sin Van Damme-split. Hoppas upp på dörren i tvättrummet och sedan har hon två tassar på dörren och två på dörrfodret. Inte den bästa varianten när hon trycker ifrån och dörren ändrar läge. Då får matte dit och rädda henne.

Som alla katter ska hon i alla påsar och kartonger.

Underbart med djur som piggar upp en så. Jag blir glad bara av att se henne stolla omkring. Och jag tror att jag gör henne ganska lycklig också.

#katt

Undrar hur många saker man har som kräver lösenord. En hel del kom jag på när jag skulle installera mitt liv i min nya telefon. Jag är dessutom duktig så jag har en massa olika lösenord, för det ska man ju.... Jag har skrivit upp de flesta, men också lyckats byta lite då och då tydligen utan att skriva upp det nya ordet. På en del kom jag inte ens ihåg mitt användarnamn.

När jag väl samlat ihop de flesta och loggat in kom jag på att om någon snor min telefon är det fritt spelrum och alltså måste jag logga ut om jag lämnar hemmet. Åh, jag får stanna här med telefonen tryggt i fickan.

Det borde ju gå att låsa den om den är inaktiv någon minut, som min dator. Stänger jag locket måste jag låsa upp den med lösenord. Det har jag själv valt och det borde ju finnas på "fånen". Finns det? Någon teknisk person som vet? Bara tanken att logga ut på allt och sedan komma ihåg alla lösenorden gör mig lite svag. För nu har jag passat på att byta igen.

Det är rysligt roligt med alla appar. Nyhetens behag var kul och jag laddade ner en massa som jag kanske kan behöva, men det går att stänga av den. Minsann