Futura och jag inledde morgonarbetet i ridhuset kl 7.30 Vad tusan har det farit i mig? Lilla Futura-stumpan kommer att bli till salu men vi vill förbereda henne först. Jag har inlett inridningsarbetet med markövningar och hon har fått på sig tömkörningsgjord. Detta mest för att ha haft något spänt runt magen. Det var inga problem med det alls.

Hon har en makalöst fin egenskap och det är hennes otroliga nyfikenhet. Den gör att hon är orädd och social. Är det något konstigt ska hon genast fram och kolla det. Hon springer aldrig ifrån något utan mer troligt mot. Hon är den som alltid kommer fram i hagen och ska kolla vad man gör eller vem man är. Hon var den enda av våra ston som villigt badade förra sommaren. Jippi, något nytt och kul.

Efter det lilla passet följde det sedvanliga stalljobbet och sedan kunde Kenneth och jag inte motstå det underbara vädret. Packade in Azora och Futura och tog en prommis på Söderåsen. Nu är jag både lite röd om kinderna efter allt solljus och ganska trötter.

Det påstås komma dåligt väder i helgen. Gäller att passa på och njuta.

Futura med gjord och hennes vackra öga.

Utsiktsplats på åsen. Vi ser faktiskt vår gård härifrån. Dock lite svårt att förklara var den ligger. Men det är en liten vit prick i fjärran som är vårt ridhus.

Vi släppte ut i ottan. Morgondimman låg kvar.

Ingrid kom vid 8-tiden och vi startade med Azora. Hon är numera bombsäker men behöver förstås utbildning. Som med all utbildning går det framåt och bakåt. Just nu behöver vi backa och stärka upp henne med mer markarbete för att komma vidare med ridningen. Hon protesterar lite mot tygeln och i princip kommer dessa problem alltid från bakkärran. Hon behöver musklas bättre för att få med sig sina bakben och få upp ryggen.

Efter ridpasset ställde hon sig med bakbenen lite bakom sig och det var kvittot på att vi tänkte rätt angående problemet. Hon behöver mer muskelarbete för att orka bära upp ryttaren. När vi får till det kommer vi inte att ha problem med tyglarna heller. Jag berättar i senare blogginlägg om jag har rätt :-)

Estela, som jag trodde skulle bli en lite svårare nöt att knäcka, är inte det minsta bekymrad över att Ingrid sitter på ryggen. Mycket lustigt. Hon är fortfarande lite konfunderad över viftande kåpor vid longering och när man tar ner stiglädren lite oförsiktigt tror hon rymden anfaller. Men hon blir allt lugnare. När de reagerar så brukar de vara lite mindre säkra att sitta på, men icke denna dam. Hon är så nöjd med att Ingrid sitter upp.

Här jobbar vi med mig som longör och Ingrid som vikt enbart. Idag kändes hon tämligen stabil. Bara ett ridpass tillbaka var det vingligt och lite vält-risk när vi bytte varv.

Estela har en fantastisk gummikänsla i sin kropp och har allt gratis när det gäller böjning, ställning och naturlig bärighet. Underbart.

Stranden hägrar för oss ....

Det skimrar av späda gröna strån, men hästarna behöver fortfarande hö ett par gånger om dagen. Jag har dragit ner lite på ransonen och ska försöka få ner dem något ynka kilo i vikt innan gräset skjuter fart för fullt. Det är väl nästan bara hingstarna, Futura och Cassiopeia som är slanka.

Det är alltså träningen av mig och inte av hästen jag menar. Jag är inte irriterad och försöker vara så mjuk jag bara kan. Ni ska få se att jag blir riktigt duktig på att leda hästar med tiden.

Studie av kelig häst.

Eller? Läs "Hej jag heter Ola..." först så förstår ni vart jag vill komma med blogginlägget.

http://hd.se/mer/2014/03/08/hej-jag-heter-ola-jag-ar-pappa-och/

Jag har inte sett Jills veranda med Gidlund än, men ska göra det. Fast jag får säga att jag är tacksam över livet ändå.

Vi var barnvakt idag till lilla barnbarnet och det är helt makalöst trevligt. Han och jag gick upp för att vila en stund och båda två behövde sova en stund. Han låg på min arm och blev alltmer stilla. Sedan sov han sött. Jag hade hamnat på högkant och nära ytterkanten i vår dubbelsäng. Mitt huvud låg lite vridet och hängde nästan över kanten, men jag nändes inte flytta honom om i fall han skulle vakna.

Han låg på min arm med huvudet mot min kind och så la han sin lilla hand över min arm. Då kom tårarna och jag är ju bara helt tokförälskad i ungen. Hjärtat nästan svämmade över när jag tittade på hans lilla ansikte.

Till slut fick jag petat in hans snuttefilt under mitt huvud och jag tror jag slumrade till. När han vaknade hade vi en lång konversation om livets under och andra mirakler. Tror jag. Åttamånadersbebisar snackar inte helt tydligt och redigt.

Jobbigt med barn? Ja, det är det kanske men då ska man nog se och lyssna på Gidlund.

Imorgon är vi barnvakter igen :-)

Nu får vi bruka lite allvar med killarna så det blir "folk" av dem också. Aciano var med på en Hanna-kurs för ett tag sedan och jag har jobbat lite halvhjärtat med dem lite då och då. Målet är att rida in dem innan hösten och kanske är det väl dags att jag tar tag i träningen?

De är bara helt underbara att jobba med. Första passet var lite vimsigt med ett flertal frågetecken från killarna. "Ska vi göra så?" "Varför kan jag inte få rulla mig?" "Måste du bestämma vart vi ska gå?" "Varför ska du gå på den sidan nu?" "Ska jag gå framåt?" "Varför ska du bestämma takten?"

Tålamod och åter tålamod.

Pass nummer två var tämligen solklart. "Jaha, vad det bara detta du ville?" Yes, precis så enkelt var det. Ni ska följa mig. I min takt. Åt det håll jag vill. Inte rulla. Japp, även i detta varvet.

Idag fick jag t o m något galoppsprång från Aciano när han egentligen skulle trava vid min sida. Det är ju bara att berömma och tacksamt ta emot. Han var nämligen lugn och fin, så det var inget stolleryck.

Men då, så kär jag är i dem. De får nog faktiskt stanna kvar hos oss. Kanske få något föl med något sto. Aci är klar och avelsgodkänd. Baila ska eventuellt visas i år. Vi får se om han ser klar ut i kroppen. Han verkar ha stannat av i växten, 166 cm. Nu ska han bara bredda sig och muskla sig en del.

Det är betydligt hårdare krav vid avelsvärderingen sedan något år tillbaka och det tycker jag är mycket bra. Sedan är det väl tveksamt om jag håller med om att de ska behöva mätas på en miljon ställen, men det är kanon att de visas i skritt, trav och galopp. Tidigare var det bara att stå stilla i stallgången och mätas på ett tiotal ställen. Visar de sig vara helt ohanterliga ska de inte vara i avel, så det är gott tänkt.

Använder vi våra i avel blir det antagligen fribetäckning. Då får de öva på något snällt, äldre sto som vet hur saker och ting går till. Samma där, vet de inte hut och beter sig ordentligt ska de inte vara avelshingstar. Sorry, men jag tycker att om ett sto inte låter sig betäckas eller om en hingst beter sig förfärligt illa så är de inte OK som avelsdjur. Sedan har jag full respekt för skaderisker osv. Jag kan mycket väl tänka mig semin senare när de bevisat att de är gentlemen. Sedan har jag också förståelse för att alla individer inte passar ihop. Ett sto kan rata en hingst, men acceptera en annan och vice versa. Detta kan jag skriva massor om, men det får bli fler tankar framöver....

Aciano och Bailarino för några år sedan. Första hopsläppet, som inte alls gick bra. Aci jagade i princip ut Baila ur hagen och det var bara att skilja dem åt raskt. Nu går det desto bättre tack och lov :-)

Jag blir VANSINNIGT irriterad på hästar som gör att grimskaftet blir sträckt när jag går med dem. Antingen att de benar på så det sträcks eller går och tittar åt ett annat håll så att det sträcks. Då tryter mitt tålamod och därmed också mitt logiska tänkande.

Futura är en sådan häst. Hon är den absolut snällaste häst jag någonsin träffat. Det finns inget dumt i henne av någon sort. Jag tror inte hon någonsin ens tänkt en sur tanke, men hon sträcker grimskaftet!!!! Och mattes hjärna kommer i blockad.

Ni hör så otrevlig jag är :-) och vad jag kräver av min små tottisar. Igår kom jag på den briljanta idén att testa vad som hände om jag istället för att låta henne sträcka det, gav efter och tog fram min hand så att det slackade. Gissa? Hon slutade dra. Åh, en sådan idiot jag varit.

Ikväll när vi tog in (jag tar Futura och Azora i par) drog hon med en gång och jag släppte genast fram min hand, så långt fram jag kunde, vilket resulterade i att hon omedelbart stannade, tog ner sitt huvud och började lukta på gräset. Så fortsatte vi hela vägen upp till stallet, och det är ett par hundra meter att öva på. Jag slackade så fort det fanns en tendens till att hon drog och hon gick för det mesta lite bakom mig med hängande grimskaft. Gissa om jag skämdes och gissa om jag nästan fick lite gåshud. Kära nån så vi påverkar dem. De gör ju sällan något fel utan det är för det mesta vi människor som strular till det.

Kenneth är på Eurohorse och jag är så trött på blötan. Ingrid har hjälpt mig i stallet. Vi släppte ut hingstarna ett par timmar, men de andra stannar inne. Skönt med ridhuset. Där får de rasta sig lite.

Jag tror regnet är på ingång. Kan bara utbrista i ett BLÄÄÄH!

Fast stararna piggade upp i morse. De har underbara ljud för sig. Knarrar och kvittrar och är helt egna i sitt prat. Idag var ankomstdagen för i år. Undrar om det blir ett bo i varje gavel. Det låter gulligt när vi hör ungarnas pipande när vi sitter vid köksbordet.

Hon är superkänslig för tyglarnas inverkan. Det gör inte att det bir lättare, tro inte det! Tvärtom, det är verkligen som att hålla en fågelunge i handen och försöka hålla den mjukt och fint. Minsta lilla tryck så slänger hon med huvudet eller spänner sig och talar om att vi är klantiga.

Det lustiga är att om jag (och det är av någon märklig anledning alltid jag som hamnar bredvid nu när maken också har återupptäckt ridningen) tar i mittringen på kapsonen så mjuknar hon direkt, slappnar av i halsen, ställer och böjer hur fint som helst.

Men det kan ju bli lite enformigt att alltid behöva ha mig vid sidan. Det är träning, träning, träning som gör susen…. Och då menar jag inte av hästen utan av ryttaren. Vi skulle kört ta-upp-och-släppa-ut-tyglarna-träning, men så kom våra hundkunder tidigare än beräknat och koncentrationen tröt.

Nu ska jag försöka välja på att äta god middag eller gå ut i stallet. Hm, jag tror jag vet vart åt det lutar. Men det är himla bra att maken engagerar sig i träningen för han är otroligt målinriktad. Till skillnad från mig som gärna låter god mat och annat trevligt distrahera mig. Vi får väl se om han hinner hem i tid för att ta mig i öronen och leda ut mig i stallet. Vi ska hinna se Antikrundan också ju.

Gissa vad det är.