Idag var det segare än vanligt att masa sig ut i stallet. Regnet har smattrat mot rutorna under natten och då vet vi att det är vadarstövlar som gäller idag igen.

Men, tusan om inte Ninfa ser lite fräschare ut. Hon får sitt mirakelpulver och det äter hon glatt och igår tog hon några hoppsasteg i hagen när vi tog in dem. Jag skulle få räkna med 3-4 veckor innan jag såg någon bättring och det har bara gått drygt en. Vågar knappt tro det, men oj så roligt det skulle vara om det faktiskt hjälpte. Då kan hon eventuellt få en bebis till. Precis som hon vill.

För- och nackdelar med att ha hingstarna tillsammans med stona är att det är tydligt när de brunstar. Aguila hade vänt upp och ner på hela sin bädd och ville prompt pussa Baila innan vi gick ut. Tidigare i veckan var det Divina som var kär i honom. Aci piper frustrerat över att ingen vill pussa på honom, mer än matte.

Då var det dags att dra sig ut igen, efter en lite längre kaffe- och krafthämtarpaus.

Jag hade ett citat på min fb för någon dag sedan om att man ska vara rädd om det lilla i livet för en dag inser man att det var det som egentligen var det stora i livet.

Det kan vara den där lilla kattungen man får hålla, eller några steg i perfekt harmoni med sin häst eller som idag när jag fick nöjet att vara barnvakt åt vårt lilla barnbarn.

Han var rysligt trött. Efter en slurk "välling" somnade han i min famn i soffan. Vi halkade oss längre och längre ner i de mjuka goa dunbolstren. Drog mohairfilten över oss och så låg jag och halvsov med hans lilla varma kropp intill mig. Hans sammetsmjuka och varma hjässa mot min kind.

Efter en rejäl sovstund vaknar han och tittar forskande på mig. Ungefär som "vem tusan är nu den där tanten? Jovisst, det är ju mormor" och så får jag ett härligt leende och en harang fullkomligt obegriplig monolog. Den här sortens små stunder i livet är de som alltid stannar i minnet.

Idag är det vintersolståndet och NU vänder det!

    Capitano G och hans pappa, Utrerano VII

Alla ni, liksom vi, som vadar i lera och svär över mörker, gråväder, regn och stormar och annat vedervärdigt. Håll ut! Nu är det inte många dagar kvar tills det vänder och ljuset sakta återvänder.

Åh, som jag längtar efter lite solsken.

Hästarna vill in redan 15.30 och kommer ut 8.30 Lika många timmar på box som de är ute på våren. Inte kul alls för någon.

Jag har avverkat tre julbord på lika många dagar och känner mig lite lätt däst. På fredag hämtar jag julskinkan och sillen är snart redo. Bara att gå på det igen.

Ett foto att lätta upp ett mulet humör med.

för ju fler individer, människor som djur, man älskar blir hjärtat större och större. Varje individ får ett eget rum där man kan ösa upp kärlek och ge bort. Om den individen försvinner från jordelivet stängs inte rummet utan det finns alltid kvar. Ingen annan individ kryper in där och när det dyker upp en ny liten människa eller katt (t ex) så öppnas ytterligare ett rum med ännu mer kärlek.

Det tycker jag är fantastiskt!

Min älskade Gucci. Hon hade, och har, ett ovanligt stort rum i mitt hjärta.   

Och den var fantastisk! Efter det året när mer än hälften var kass har jag ångest när vi skär upp första balen. Allt jobb och alla pengar åt fanders, eller ätlig mat åt pållarna. Den vi tog in idag var mer som hö än hösilage. Den t o m doftade hö. Imorgon får vi veta vad "kunderna" tycker. Om de ratar detta kan de vara utan mat  

Vilket år vi haft, gräs i hagarna fram till nu, vilket betyder att vi inte behöver luncha och att de äter mycket mindre mängd hö. Förra årets skörd har räckt till nu.

Jag fick hem de nya mineralerna som jag ska börja sälja. Egentligen inte nya alls för oss för jag har använt dem några år förut, innan jag började sälja Eggersmann. De heter Ursonne, tyska ekologiska och organiska och gud vet allt. Och dyra som guld. Men vad gör man inte för sina små älsklingar. De får ju inget kraftfoder och är rätt billiga i drift med andra ord.

Köpte Kiselgur till Aguila och ska se om det kan hjälpa upp hennes hovstatus. Hon har haft problem med sprickor i framhovarna en längre tid. Nu är de fina efter sommarens långa gräsperiod, men jag vill förekomma. Ena framhoven har fortfarande en liten bit trasig och jag vill inte att det börjar om. Kisel tar lång tid att verka och hovar tar låååång tid att läka, så det är inget hastverk man fixar fort, fort.

Har även fått hem ett mirakelpulver, som vi provar på Ninfas artros. Pronine flx heter det. Jag är mycket spänd på resultatet. Pengarna tillbaka om det inte hjälper gör ju att jag vågar prova och kanske också att jag tror att det kommer att funka. Annars lovar de väl knappast pengarna åter?

Våra hästar får vara försökskaniner och sedan är du välkommen att köpa av mig. Jag berättar hur det går om ett par veckor. Vill vara nöjd själv innan jag säljer till andra.

December 2009

Hå hå ja ja det här var en vecka att minnas. Stormar och elände och sjöar i hagarna. Diverse sönderblåsta saker. Lyckligtvis inget allvarligt. Päronträd i bitar. Lösdriftsskjulets botten måste renoveras och att tömma skjulet är ju precis vad vi önskar just nu. Det måste göras för hand. Någon som vill ha gratis motion innan julbordens fröjder?

Turligt nog har vi sparat två fina hagar och där får tjejerna gå. Vi hade tänkt använda dem först när det var fruset i backen. Nöden har ingen lag.

Hundagilitygänget var nöjda med sin helg hos oss och det känns bra. De sprang sig varma och stämningen var hög som alltid.

Vi avslutade veckan med en kanonfin julkonsert i Bjuvs kyrka. Erland Hagegård var solisten och han var en mycket angenäm bekantskap. Informell, med god humor och absolut inga divalater trots sin forna internationella karriär i operavärlden. Jag kan tänka mig att de har haft roligt när de övade.

Men den mest spännande rösten tillhörde Maria Herrlin, körledare för Bjuvs Singers. Vilken stämma! Jag hade gåshud när hon och Erland sjöng Pie Jesu. Inte det lättaste stycke att ge sig på precis, men det klarade hon galant. En underbar avslutning på denna, mindre trevliga, vecka.

Idag ska jag sitta stilla och sortera papper.

Två andra änglaröster som sjunger Pie Jesu

#erland hagegård #mariaherrlin #bjuvssingers #piejesu

Den 12 januari får du chans att testa Akademisk ridkonst med Ann Nihlgård, TTEAM/TTouch med mig och vår "skrämselbana" för häst. Eventuellt blir det klicker också.

Vi ger dig möjligheten att ta med hästen och upptäcka vårt smörgåsbord med aktiviteter till en liten peng. Vi tar ett grundpris på 150:- för ridhus/box och lunch. Sedan betalar du 150:-/lektion som du bokar hos respektive instruktör. Du kan prova många olika grejor.

Vi startar 11.00 och håller på till 15.00 Box kommer att finnas om du behöver det. Lunch och fika serveras också.

Vill du bara titta på är du också välkommen. Kan det bli mycket bättre?

Det är ju dessutom ett tillfälle att träffas och bara umgås med likasinnade på läktaren. Och kanske pigga upp varandra under den mörka årstiden.

Ny sadelgjord inköpt till våra tjockisar. Men när jag ställde Azora i gången tyckte jag att hon såg smalare ut. Hm, fram med måttbandet. Hon har lurat oss förr, men nu minsann har hon tappat nästan 30 kg. Nya längre sadelgjorden behövdes kanske inte…

Ingrid red och skötte framdelen på Azora. Jag var longör och skötte bakdelen. Det blev ypperligt resultat av detta samarbete. När Azora lyfte inre bakben toucherade jag med spöet och ”pling” så släppte hals, nacke och ryggen kom upp. Lysande! Då var det problemet lite lättare att lösa. Problem som visar sig fram kommer nästan alltid från någon ”låsning” bakifrån. Vi var mycket nöjda och passet blev kort som belöning.

Estela fick sadel på och eftersom jag hade min norska ridhjälm (toppluva) blev jag kamikazepiloten. Nej, jag tänkte inte kliva upp utan hjälm. Skojar bara. Jag stod på uppsittningspallen och viftade med lite grejor, smällde med sadelkåporna mm. Estela hoppade åt sidan för ljud och vi anser henne därför som icke-klar att sitta på. Jag kunde slänga upp foten på korset, hänga osv utan fara, men jag vill INTE ramla av och jag vill INTE att hon ska få tokspel för något så att vi sedan måste backa och ta om allt från början. Easy does it!

Vår Pilatesboll är en modig krabat och den ville gärna rida in henne. Från vänstersidan fick bollen sitta upp och kliva av med hemsk klumpighet, men från höger oj, oj, oj så farlig den var. Vi lät henne ”jaga” bollen på marken och då blev hon lite modigare. Vi provade igen. Nej, den var mycket farlig från höger sida. OK, då satt bollen upp från vänster igen. Ingrid höll den och jag gick runt på höger och lät den sitta av lugnt och fint.

Sådär höll vi på några gånger och det gick allt bättre. Tar vi det lugnt kommer hon att bli kanonsäker, men hon har mer nerv än Azora och om vi forcerar inridningen har vi det i nacken förr eller senare. Och det vill vi inte.

Estela är mjuk och fin i kroppen och lättjobbad. Hon är en ranghög häst och har lite svårt att släppa kontrollen på sin nacke. Jag upplever att de ranghöga ofta har svårare för det. De vill gärna ha koll på saker och ting och litar inte helt och fullt på att vi människor grejar allt sådant. Å andra sidan är de kanonhästar när man bevisat att man duger som förare. Då har man i regel en häst som går genom eld och vatten tillsammans med oss. Och det är ju det vi vill uppnå med våra damer. Ja, och herrar för den delen.

Foton från i morse när våra grabbar låg och snoozade. De är båda så himla keliga och tillitsfulla. Aciano och jag blev förevigade.

#ridkonst #inridning #sadelgjord #häst #PRE #dressyr